Varför blir jag aldrig fri?

Ny klient som inspirerade

För någon vecka sedan klev en ny klient ner för trappan till min mottagning. Det är dags nu, sa hon. Efter ett långt liv.

Hon berättade att hon läst en bok som förändrade hennes syn på det liv hon levt och lever. Hon ville att jag skulle läsa den för att förstå. Förstå henne bättre. Boken hade jag länge tänkt att läsa, men nu blev det av. Och för en timme sedan, lade jag ifrån mig Hanna Wirdegårds bok ”Varför blir jag aldrig fri?” efter att ha sträckläst den. Kunde helt enkelt inte lägga den ifrån mig.

Varför blir jag aldrig fri? En fråga som många ställer till mig när vi träffas första gången. Ofta med en massa skam och en känsla av att vara misslyckad. Bära på det där hemliga, fula.

Boken berörde

Boken består av så många olika lager och tidens gång. Början. Barnet som föddes tjockt. Senare den anorexi sjuka, unga tjejen som är så rädd för att bli övergiven och oälskad, som ingen hittar in till. Bakom skydden. Hur förtjänar man omsorg och kärlek? Kan man bryta en tumme? Kryckor till ett skadat knä? Anorexin blev svaret. Frågan som kommer till mig blir förstås, hade det varit möjligt? För mig? Att hitta in till den där ensamma tjejen som bara längtade efter någon som kunde förstå hur det kändes. Som var så himla rädd.

Ibland går det. Annars hade jag aldrig orkat fortsätta ta mig an dessa unga och svårt sjuka. En del av dem, blir friska i både kropp och själ och kan gå ut i livet och ta hand om sina sårbarheter. Andra har såren kvar.

Graviditet och att bli mamma

Hanna beskriver hur sjukdomen ändrar karaktär som den gör för så många. Kanske syns den inte lika mycket. Omgivningen är lättade. Men inombords släpper tankarna inte taget en sekund. Och skammen över att en vuxen och klok person tänker dessa tankar. Hela tiden. Vilar aldrig från dem. Och det djupt skamfulla. Hetsätningarna. Oförmågan att säga stopp. Magen känns som den kommer att gå sönder. Illamående och trötthet. Djup ångest.

Hon beskriver sin graviditet och jag kommer på mig själv att skrika rätt ut (min katt lämnade mitt knä) när jag läser hur MVC och BVC hanterade en underviktig mamma.

Vidare hur de ätstörda tankarna flyttar över till den nyfödda dottern. Kontrollen. Skräcken att det ska bli för mycket. Jag som möter många som lidit av att ha en mamma vars skräck för att själv gå upp i vikt smittat över på barnen och skapat en livslång skam över sig själva och sina kroppar. Andra eller tredje generationens ätstörningar. Den skammen sitter djupt.

Och här beskriver Hanna den, skammen, från ett perspektiv som är så viktigt för mig. Lidandet hos en mamma som inte kan låta bli att kommentera, att agera. ”Nu räcker det! Inte en till bulle”. Skammen när hon inser vad hon gör och vad det kan leda till. Dotterns blick. Är det ok mamma att ta en till smörgås?

Så ofta jag mött det i mitt terapi rum. Unga vuxna kvinnor som utan att ens tänka på att det är konstigt, frågar sina mammor om de får ta en smörgås. Mammor som gömmer ”onyttigheter” för sina barn. Som får ångest när barnen tar en till portion av den goda maten. Maten som kanske är lagad med alltför lite fett. Barn som växer upp och aldrig blir riktigt mätta. Går i skåpen på nätterna. Frysta bullar. Skam. En vanligare historia än vad många kanske tror. I varje fall på min mottagning. Många mammor tänker att de gör barnen en tjänst. Viktigt att vara nyttig. Äta sunt. Lära sig tidigt. Vara smal.

Självmedkänsla

Sen den viktiga och så förlösande delen i boken. Självmedkänslan. Den som vi alltid försöker prata om. Men som ibland tar sådan tid att landa i. Värmen för sig själv. Acceptansen. Hitta till den där sårbara lilla inre delen av oss. Den där delen som på riktigt känner. Att kunna vara där. Förstå, förlåta och acceptera. Där någonstans finns läkningen. Den där snirkliga vägen full av gropar och dikeskörningar.

Jag brukar säga att det viktigaste inte är att helt sluta hetsäta, det viktigaste är att ta hand om sårbarheten efteråt. Att istället för att fortsätta att straffa sig själv, ge sig själv värme och förståelse. Compassion. Och kanske senare, lite nyfikenhet. Vad var det som hände den här gången? Nyfikenhet och skam brukar inte passa så bra ihop. Att tillsammans med någon få hjälp med det. Någon som känns trygg och förlåtande.

Några delar i boken gjorde mig självkritisk. En del tekniker jag själv använt mig av men som jag kan se har dubbla bottnar och som kan bli så fel. Men det sparar jag till en annan dag. Behöver fundera innan jag sätter det på pränt.

Att ha genomgått många behandlingar

När det kommer en vuxen människa till mig, som har haft en ätstörning på släp större delen av livet, är det viktigt att inte komma dragandes med den vanliga manualen. De vet. De kan allt i teorin och framför allt kan de allt om hur de borde göra och hur en ätstörningsbehandling fungerar. Hanna beskriver det så fint i sin bok. Hon träffade till sist en jämlike i sin terapeut Christina. Någon som respekterade henne och på riktigt ville förstå hur hon fungerade och varför ätstörningen hade klivit in i hennes liv. Inte någon som berättade för henne vad hon skulle göra för att bli frisk och fri. Någon som visste bäst vad som var bäst, utan att egentligen veta så mycket om vem Hanna var. Hon hade redan varit ute på en sådan resa under väldigt lång tid.

Mer mot riktningen: “Jag fattar dig. Vi är i det tillsammans för jag kan inte veta svaren på dina frågor om jag inte känner dig och vet vad du har varit med om och vad ätstörningen skyddar dig mot. Vilken rädsla ligger där inne? Kan vi förstå och göra det talbart?”

Och plötsligt hände det något. Hanna lyssnade på boken ”Utan Press” skriven av psykolog- och författare Sofia Viotti, och kunde för första gången ta till sig detta med självmedkänsla, compassion. Något som hon aldrig klarat av tidigare. Hon hade hört orden, men det hade aldrig helt bottnat i kroppen. I känslorna. Hon fick den så viktiga kontakten. Och där, kunde hon använda all kunskap hon faktiskt hade. Allt det där om hur viktigt det faktiskt är att äta tillräckligt och regelbundet. Allt det där lite tråkiga. En matplan, men inte för att kontrollera, utan för att bli fri.

Var det för att tiden var rätt? Eller hade det kunnat hända tidigare?

Hanna är inte frisk, men lever ett mer levande och friskare liv än tidigare och har framför allt hittat en acceptans kring det som är. Jag inbillar mig att hon har hittat ett större inre lugn i det och en känsla av att hon får vara den hon är. Även om det blir dikeskörningar ibland.

Jag rekommenderar boken varmt till alla. Men kanske framför allt till er vuxna där ute som lever med en tung hemlighet och en massa skam och skuld över att ni inte klarar av att bli friska. Kanske kan boken få er att känna er lite mindre ensamma. Lite mindre skamfulla. Och lite mer accepterande och förlåtande mot er själva.