“Helena är den bästa, varmaste och klokaste terapeut som finns. Evigt tacksam för all hjälp jag har fått och får. Jag visste inte att det gick att känna sig så förstådd och sedd innan jag kom till henne.”
“I övrigt vill jag bara säga hur enormt tacksam jag är över att jag hittade till Helena! Jag har besökt flera psykologer/terapeuter tidigare men aldrig fått ett så stort förtroende för någon samt inte heller blivit bemött på ett så varmt, okonstlat och avväpnande sätt. Det har känts så naturligt att öppna upp sig samt att kunna lita på henne när hon säger att det kommer bli bra när man själv känner att det är omöjligt. Helena har varit rak, öppen och känts så genuin rakt igenom min behandling. Hon har visat att hon bryr sig på riktigt och det har gett mig en fristad att prata om tankar det är svårt att erkänna ens för sig själv. Helena har anpassat sig efter mina behov och varit rak när det behövts och varm och snäll när jag behövt det. Det är tryggt med en person som finns tillgänglig på sms, vilket man såklart inte kan kräva av en psykolog men som varit oerhört värdefullt när ångesten blir för överväldigande. Tack igen från djupet av mitt hjärta.”
“Helena är en fantastiskt kompentent terapeut och genomunderbar som person. Det är snudd på magi att få en så olycklig, övergiven och arg flicka att bli mottaglig för värme och omsorg. Men hon visste hela tiden att det skulle gå. Jag förstår inte hur, men utan henne hade mitt liv varit mycket mindre ljusgult.”
“ Helena ser individen i fåtöljen och inte bara problemet. Hon uppmärksammar problematiken men ger den inte makten över situationen utan låter personen ta den makten. Hon gör sitt yttersta för att jag ska känna mig säker och det hörs under samtalen. Samtidigt kan hon vara hård och ställa krav för att jag ska fortsätta pusha mig och utmana det jobbiga och våga vara i ångesten, istället för att undvika den. ”Ångest är inget farligt. Jävligt jobbigt men inte farlig. Din ”problematik” är dock farlig!””
“Jag har alltid varit en arg människa som ständigt känt att alla jag möter behandlar mig dåligt och så kände jag med Helena i början också. Vändningen kom när hon inte blev upprörd och lämnade mig, utan stod kvar. Hon fick mig att förstå att ilskan jag ständigt bar på var ett skydd och ett försvar jag använt mig av hela livet och som gjorde mig ännu mer ensam. Efter det började den långa processen att förlåta- och börja ta hand om mig själv på ett bättre sätt och ilskan jag burit med mig började sakta men säkert minska i kraft.”
“Som anhörig förstod jag på ett helt annat sätt efter våra samtal, allt lugnade ner sig därhemma och vi kunde tillsammans börja fajtas mot ätstörningen, som en enhet.”
