En höstmorgon
Den ljuvliga morgonstunden
Min bästa lördagsmorgon består av en god frukost, en himla massa kaffe och i bästa fall, bägge morgontidningarna i pappersformat. Vila från skärmen en stund. Att ha helgtidningen är för mig en lyx, och jag försöker alltid jaga erbjudanden när de kommer. Just idag är höstfärgerna utanför mitt fönster fantastiska. Solen skiner på färgprakten och tystnaden i huset är vilsam i mina öron. Maken har skruvat ner värmen för att få motivation till att tända braskaminen. Men innan den värmer upp huset, är det tjocka ull kläder som gäller.
Vi måste tala sanning om vad psykiatrin sysslar med
Läser författaren och psykologen Lydia Sandgrens utmärkta artikel i dagens SvD ”Vi måste tala sanning om vad psykiatrin sysslar med”. Artikeln sätter ord på min verklighet som jag har upplevt den under åren i regionens psykiatri, och hur jag upplever den idag på min mottagning.
Det finns en grupp människor som blir remitterade och bollade runt till olika mottagningar med olika specialiteter, som sätter olika bokstavskombinationer. Det är inte helt ovanligt att man har ”tröskat sig igenom hela Fass och halva alfabetet”: PDT, KBT, DBT, ERGT, MBT, ISTDP, KBT-E, EMDR, ADHD, AST, OCD, BDD och så vidare, men ändå inte landat i något som känns hjälpsamt. Istället möter jag ibland människor som blivit sjukare av sina ständiga misslyckade behandlingsförsök. Jag hör saker som:
“Det är något verkligen fel och galet med mig då ingenting fungerar.”
“Jag har misslyckats med så många KBT-behandlingar, blir bara mer och mer ensam och mer och mer rädd.”
“Jag har fått så många verktyg, men de ligger kvar där i verktygslådan, jag är så värdelös. Vet inte hur man gör när man plockar upp dem.”
“Jag hör hela tiden att jag ska vara kvar i ångesten. Har aldrig riktigt förstått vad de menar med det.”
“ ”Om man ska få till ett terapeutiskt arbete som möjliggör djupgående förändring krävs tid, tålamod och ett ömsesidigt engagemang i samtalet. I det här sammanhanget är ett års terapi inte särskilt mycket, de allra flesta behöver längre tid än så.””
Ovanligt med en stabil kontakt och längre terapi
Idag är det oerhört få som får en längre och djupare terapi av den offentliga vården. Det finns det helt enkelt inte resurser till. Många jag möter berättar om ständiga utredningar och formulär som ska fyllas i. Hitta gåtan. Hitta den där punkten som behöver behandlas. Felet. Diagnosen. Och ibland blir det bra. Många förstår sig själva bättre, förstår det som varit ”fel” och varför man känt sig annorlunda och inte klarat livet. ADHD medicinering kan ibland göra underverk i människors liv, och även SSRI mediciner kan vara det som gör att sköra människor orkar med livet och tar till sig terapin, klarar av att vara i det där jobbiga, sköra. Göra annorlunda. Gå emot. Exponera sig för livet på olika sätt.
Men ibland blir det verkligen inte bra. Som människa kan man känna sig mer och mer osedd, mer och mer värdelös. För varje ”suicidrisk-bedömning” som inte genomförs med ett intresse av att förstå, och hitta en genuin känslomässig kontakt, blir ytterligare ett bevis på att man i grunden är helt ensam i sitt lidande, sitt liv. Om bedömningen genomförs på en mottagning som man vet att man ”åker ut från” om man uttrycker hur svart det faktiskt är inombords, är det heller inte så lätt att våga prata om det som faktiskt är. På riktigt. Då tänker jag framför allt på ätstörnings mottagningar. Och ja, jag vet. Det finns bra anledningar till att det är så. Men. Det går att göra på olika sätt, varav några av dem blir riktigt dåliga.
När man vågar släppa fram det gamla
Kanske har man hittat en bra terapeut på den mottagning man tillhör. En terapeut där tryggheten och förtroendet gör att man vågar börja berätta om det jobbiga som hänt tidigare i livet. Kanske det där övergreppet man var med om och som man fortfarande drömmer mardrömmar om varje natt. Men det passar inte på den mottagningen man tillhör. Terapeuten kan eller får inte behandla PTSD och vips är man remitterad till en annan mottagning specialiserad i området. Möter en ny människa.
Tänker att det fungerar bättre när vi pratar om frakturer, hjärtinfarkter eller problem med prostatan. Men när man kommer till den nya mottagningen specialiserad på PTSD är det inte säkert att man känner samma förtroende och trygghet Och kanske vågar man inte gå in i det allra mest skamfulla och smärtsamma med en helt ny person. Och igen. För att förtydliga. Jag vet att många blir det riktigt bra för. De möter rätt person och får en bra behandling på specialistkliniken och går vidare i livet. Jag önskar bara att vi kunde låta den individuella behandlaren ta mer ansvar över processen. Att det fanns en chans att kunna se individuella behov mer. Men på mottagningarna i Stockholm finns det varken tid eller möjlighet i dagsläget. Köerna är enorma och människor inom psykiatrin hinner eller orkar inte helt enkelt med.
Strömlinjeforma vården
Om det nu är så. Att en del människor behöver mer av det längre, tiden, att få landa hos samma terapeut. Helheten. Då blir det svårt att hjälpa dem genom att ”strömlinjeforma vården”, organisera efter diagnos så att den blir ”effektiv” och ”jämlik”. Alla får samma. Flödena flödar.
Hur förhåller sig systemet till verkligheten? Och hur ska vi använda vårt lands gemensamma resurser som är begränsade, och som vi måste behandla klokt, rättvist och varsamt. Idag är det ett visst mått av tur som avgör vilken behandling man får i psykiatrin. Även om jag vet hur hårt det jobbas för att det ska bli en rättvis vård för alla.
“”De långa, individuella samtalsterapierna finns det ingen plats för här och verkligen inte den suspekta verksamheten ”att prata med någon” (enligt min erfarenhet ett av patienternas vanligaste önskemål). Men alla får något. På pappret får de till och med ”rätt hjälp”. Sömnskola för sömnsvårigheterna. Ångesthantering för ångesten. Antidepressiva läkemedel för nedstämdheten.””
Det är ett svårt, långvarigt och mödosamt arbete att hjälpa en lidande människa som har tappat bort sig själv i livet och som finner det alltför överväldigande. Ibland går det inte. Ibland behöver man bara var kvar i det som är och bara säga: ”Du är inte ensam. Vi är i det tillsammans. Jag går ingenstans. Du kan tryggt stanna kvar här och berätta om hur det är att vara du just nu. Och jag ger mig inte innan jag på riktigt förstår din värld.”
Kanske hittar man, när man fått vila i det en tid; vara trygg i att man får vara kvar trots att det inte blir några resultat. Kanske hittar man då plötsligt vägen fram mot ett bättre liv.
