Semestern är över
Vackra Tromsö - Nordens Paris
Då är semestern över och jag är tillbaka på mottagningen. Min magiska plats!
Jag har vandrat i skog och klättrat i berg, spanat in örnar, paddlat kajak och legat på brygga och iakttagit en dansande kråkboll en hel förmiddag. Jag har fiskat stora fiskar, rensat dem och lagat och ätit fantastisk mat. Jag har haft fina djupa samtal med mina nära och jag har både skrattat och gråtit.
Traumabehandling
Har länge känt att jag vill bredda min kompetens kring trauma och traumabehandlingar och det blev många utbildningsdagar på annan ort som gjorde våren intensiv med en extremt full kalender.
Många som kommer till mig har inte förstått att deras skav i livet, handlar om något obearbetat. Något som de sitter fast i. När vi lyckas hitta rätt och läka det inre såret, är det som mycket annat lossnar och kraften framåt i livet kommer tillbaka.
Det gör ont att gå in i det värsta. Efteråt upplevs en stor lättnad när minnen som spökar, förlorar sin negativa kraft och lagras in på rätt ställe.
Som jag skrivit tidigare, tycker jag väldigt mycket om att arbeta med Lifespan Integration. Klienter beskriver behandlingen som tuff men ändå snäll. Jag har upplevt små mirakel med den metoden och jag kommer aldrig sluta använda den.
Det räcker dock inte alltid. Därför bestämde jag mig för att även utbilda mig inom EMDR (se vidare på hemsidan för mer beskrivning). Det blev snart tydligt att metoden är kraftfull och att det är viktigt att den används av erfarna terapeuter, med kunskap och respekt. Hösten kommer jag att fokusera på att fortsätta att fördjupa den kunskapen och bli skickligare. Och för det krävs träning och handledning.
Traumatiserad i ätstörningsvården
En grupp som jag ömmar särskilt för, är de som har blivit traumatiserade av ätstörningsvården. Det har helt enkelt varit för smärtsamt och för mycket maktlöshet och skam. Även om majoriteten är bra och professionella verksamheter, finns det alltid något som sticker ut och inte blir bra.
Ibland ligger det något gammalt där. Något som hände före anorexin. Så när den unga patienten kommer in för vård, är de redan traumatiserade, det är bara det att ingen har förstått det. Det är livsviktigt att hitta ett sätt att upptäcka detta.
Det stora sveket
Läste i morgonens tidning, en helt förskräcklig historia om en familj som drabbades av anorexi. En pappa, Walter Kalmaru, har skrivit en bok och historien skär i hjärtat. Boken heter ”Det stora sveket”. Jag har ännu inte läst den, men i artikeln i DN berättas att innan flickan insjuknade i anorexi, dog hennes häst akut. Jag kan inte låta bli att undra. Om någon hade gått in där, sett henne i ögonen och på riktigt försökt förstå var hon befann sig. Om någon hade hjälpt henne med förlusten, hjälpt henne förstå, sörja och läka? Hade den unga förtvivlade flickan då kunnat känna sig mindre ensam och klarat av att ta emot sina föräldrars stöd, värme och kärlek? I detta fall upplevde föräldrarna att det blev enbart var fullt fokus på matschemat och ingen följde upp sorgen och måendet.
Idag skiner solen från klarblå himmel. Vänd upp ansiktet mot himlen och känn sensommarens värme. Ta några djupa andetag. Känn livet. Allt blir tillslut som det ska.
