Anorexi - när sjukdomen stannar kvar

Det går inte att behandla en nyinsjuknad 16-åring på samma sätt som en vuxen kvinna som varit sjuk under hela sitt liv.

Jag möter så mycket skam hos dessa kvinnor. Skam och en känsla av sorg. Livet levs inte fullt ut. Något annat tar plats från relationer och det vitala, känslan av att vara i sitt liv, och de riktigt levande stunderna är få.

Alla stenhårda regler som behöver följas för att inte trilla ner i ett djupt ångesthål där en inre självhatande och straffande röst aldrig lämnar någon ro.

De vet vad de skulle behöva göra för att på sikt må bättre, och många har gjort resan den flera gånger tidigare. Men det är något som gör att de ständigt faller tillbaka, eller att de inte vågar eller vill, ta steget överhuvudtaget.

Ut ur min kropp

Den hårt kritiserade och flitigt debatterade boken, “Ut ur min kropp” skriven av Sara Meidell, visar upp en brutal och ärlig sanning om hur sjukdomen kan upplevas för en vuxen kvinna.

Boken är smärtsam och fruktansvärt tung att läsa för en ätstörningsterapeut och än tyngre för en förälder med en sjuk unge, och jag skulle verkligen inte rekommendera den till alla.

Läses boken vid fel tidpunkt i livet, kan den vara extremt triggande och rent av skadlig. Men jobbar du med ätstörningar är det viktigt att på riktigt förstå denna sjukdom och flera av mina mer vuxna klienter har tyckt väldigt mycket om boken och funnit stöd i den. Men för de som jobbar aktivt med att bli friska, tror jag att det kan vara bäst att vänta tills man står på en lite mer stadig grund.

Boken visar hur kampen ser ut. Inifrån. Därför är boken viktig för mig. Hur tung och smärtsam den än var att läsa. Jag har tidigare inte läst något liknande, något som fick mig att förstå ännu bättre varför det är så svårt som psykoterapeut att nå fram. Några gånger skrek jag rakt ut och slängde boken i väggen och tänkte att nu skiter jag i det här: det här kan jag inte slåss mot! Jag blev så vansinnigt ARG och boken visar också tydligare än något annat jag läst, varför sjukdomen gör oss alla så galet ilskna. Om inte annat visade debatten efteråt precis just det.

“Några gånger skrek jag rakt ut och slängde boken i väggen och tänkte att nu skiter jag i det här; det här kan jag inte slåss mot!”

Det finns nog få andra patientgrupper som blir behandlade mer illa när ilskan mot sjukdomen istället hamnar rätt in i det sårbara inre, och skapar än mer ensamhet.

Att hitta balansen kring att ge värme till människan bakom anorexin och vara stenhård mot sjukdomen, det är det viktigaste vi gör som terapeuter och en teknik jag ofta lär ut till de familjer jag behandlar. De längtar ju efter sin unge som försvann bakom anorexins benhårda och kalla vägg. Mer om det i ett senare inlägg.

Det som förvånade mig i stora delar av debatten som följde boken, var att människor inte såg lidandet i varje rad. Allt som sjukdomen tar från livet och allt hemskt författaren upplevt genom att födas med denna genuppsättning som skapar förutsättningar för att insjukna i anorexi.

Det är mycket som fungerar i ätstörningsvården

Det är mycket fokus på vad som inte fungerar i ätstörningsvården. Men det är viktigt att komma ihåg, att de flesta är nöjda med den vård som finns i Stockholm (tyvärr vet jag inte hur det ser ut i övriga landet), när de väl kommer in för behandling.

Köerna är galet långa, och många blir sjukare av att vänta. Men väl på plats, blir de flesta friska(re) och lever vidare sina liv och mår bra. Jag känner många eldsjälar som jobbar med detta svåra, och det är kompetenta, varma och passionerade människor med en sann vilja att hjälpa. Oftast hör vi mindre från dem som blir friska och hjälpta, och mer från förtvivlade, traumatiserade och lidande människor som blivit illa behandlade och inte fått den vård de behövt och har rätt till.

De som inte blir friska

Många jag träffar har genomgått en hel del olika typer av behandlingar, och utan den hjälpen hade de kanske inte levt idag. De får i sig tillräckligt för att överleva men har stora problem att vara närvarande i sina liv och sitter fast i något som de inte kan ta sig ur.

Många får höra: ”Du vill inte bli frisk!” eller “Du är inte tillräckligt motiverad!”

Men jag har ännu inte träffat någon som inte vill, men många som helt enkelt inte klarar av att vara i den ångesten och det obehaget det skapar i deras kropp och själ för att göra det som krävs:

Att äta tillräckligt för att gå upp i vikt och sen fortsätta äta för att inte gå ner igen.

Ibland ligger det traumatiska händelser i bakgrunden långt tillbaka i tiden, som det är helt nödvändigt att bearbeta innan vi kan gå vidare; innan det går att släppa lite på den där stenhårda kontrollen. Ibland ligger det en svår OCD eller en autistisk problematik i bakgrunden och stör, vilket kan göra det extra knepigt.

Man måste också komma ihåg att det är en sjukdom som gör att kroppen och hjärnan kommer att motarbeta dig hela vägen. Allt som är rätt väg, känns som så galet fel och oerhört skrämmande. Att göra rätt är som att slåss mot 100 lejon i rummet.

En kvinna vars hela liv präglats av anorexi från tidig ålder skrev till mig och berättade om en dröm hon haft natten efter en av våra sessioner:

I natt drömde jag att det var pusselbitar som ramlade ner från himlen, bitar som saknats när jag försökt att lägga ätstörningspusslet. Jag tog med mig bitarna till dig med en insikt om vad jag tidigare saknat men som jag under alla år inte förstått. Du var lugn, trygg och jag kände bara massor av värme från dig. Du var inte ett dugg förvånad när jag kom med pusselbitarna som saknades då du från vår första session förstått vilka bitar jag behövde. Du hjälpte mig att lägga pusslet så det blev helt. Bitarna som saknades var traumabitar, att jag tidigt i livet blev traumatiserad och att jag inte förstått hur mycket det skadat mig och på vilket sätt det har fortsatt att förpesta mitt liv.

Helt plötsligt sitter jag i en rullstol och jag är i det förflutna. Alla säger att det bara är att ställa sig upp och gå och att det då kommer kännas bättre, jag ställer mig upp gång på gång men benen bär inte. Ju fler gånger jag försöker ställa mig upp, desto mera smärta. Jag hör starkare och starkare röster skrika att det bara är att ställa sig upp och gå. Att jag inte är tillräckligt motiverad. Att det handlar om styrka och mod och att det BARA ÄR ATT BESTÄMMA SIG för att resa sig upp och gå. Jag försöker om och om igen men jag kan fortfarande inte stå på benen. Ingen har förstått att mina ben är brutna och inte bara på ett ställe, utan på flera. Det handlar inte om vilja, mod eller motivation, det handlar om att jag har ben som är trasiga.

I drömmen har jag i grunden starka och friska ben, men de är skadade och har aldrig fått en chans att läka. Helt plötsligt är jag hos dig igen. Du lägger mina ben tillrätta och gipsar. Säger att jag bara måste låta benen vara stilla och få läka; att jag blivit felbehandlad och att man inte kan stå på ben som är av. Till en början kan jag inte tänka mig att slappna av och sitta ner, jag försöker gång på gång resa mig upp och gå på benen eftersom alla, i alla år, har skrikit på mig att det är så jag måste göra för att bli frisk. Tillslut sjunker jag ner i din fåtölj och gråter. Gråter då jag inser att jag först måste låta benen få läka. Gråter även för insikten om att alla försök att tvinga mig att stå upp och att springa, har gjort skadorna bara värre och värre.

Denna dröm var så stark och texten berörde mig djupt. Jag försöker att se bakom varje människas mur, och som en detektiv hitta till vilka känslor, behov och händelser i livet som behöver förstås och bearbetas. Och grunden är relationell:

Man läker genom sina relationer. Genom dem man väljer och vågar att släppa in på riktigt i sitt liv. Där det blir tryggt att dela det skamfulla och sårbara. Ibland börjar det hos terapeuten, för att sedan sprida sig ut i övriga livet. Man vågar med andra när man fått öva här.

Det går inte att bli frisk utan att våga göra förändringar i sina matbeteenden - det finns inget som är viktigare. Men. När det faktiskt inte går. Då behöver vi göra något annat. Exakt vad det där andra är, tänker jag är individuellt. Därför behöver vi vara nyfikna, lyhörda, varma och trygga och inte ge oss innan vi kommer bakom den där skyddande copingmuren.

Det är då först vi kan lägga de där trasiga benen rätt, gipsa dem med varma händer. Och sen när det läkt. Då lär vi att gå igen.