En psykiatri i kris
Det borde vara förbjudet att flytta runt sköra och svårt sjuka människor inom den psykiatriska vården. Det är smärtsamt att stå bredvid - och anhöriga går sönder.
Psykiatrin är till stora delar uppbyggd som om en människas själ är samma sak som en fysisk kropp. Har jag brutit benet vill jag väldigt gärna bli behandlad av en ortoped, och ett sjukt hjärta av en kardiolog. Men själen ska inte delas upp i olika delar i den omfattning som det görs idag.
Ett exempel från verkligheten
En deprimerad ung kvinna har svårt att få till livet som vuxen. Har under hela uppväxten haft det trassligt med mycket ångest och depression samt använt olika sätt för att hantera sitt inre lidande med självskada och ätstörning. Har en stöttande och varm, kärleksfull och trygg familj. Gör en utredning och får en ADHD-diagnos som hjälper henne att förstå varför livet och uppväxten varit svår. Men livet fortsätter att vara svårt och den sidan som inte riktigt orkar leva blir starkare. Remitteras till Andreashuset. Uttrycker att det känns skönt där. Bra människor och ett hållande. Möjlighet till mer behandling och stöd. Efter flera månaders utredning, kommer teamet fram till att hon inte passade riktigt in i alla kriterier för att platsa på deras mottagning. De remitterar vidare till den mottagning de tror skulle passa henne bättre. Där försvann den sista lilla kraften och hoppet hon hade kvar. Hon måste “börja om”.
En utredning är en krävande process
Det tar mycket energi att gå igenom en utredning. Du ska träffa flera olika yrkeskategorier, förhålla dig till nya människor och svara på ett batteri av frågor och genomgå “strukturerade suicidriskbedömningar”.
Du gör det för du hoppas, hoppas att du kanske ska kunna få den där hjälpen. Framåt. Just den här unga kvinnan fortsatte på nästa specialistmottagning och fick träffa en ny läkare och en ny psykolog där. Psykologen börjar fundera på autism. Autism är inte den nya mottagningens specialitet. För en vecka sen utförde den unga kvinnan ett allvarlig självmordsförsök.
En annan kvinna har äntligen, efter lång tid i kö, fått en ADHD-diagnos.
Tyvärr fick hon efter hon fått diagnosen, vänta ytterligare i kö 4 månader för att få prova ADHD-mediciner. När hon äntligen får komma till Hagsätras ADHD-mottagning säger läkaren förskräckt:
”Du är deprimerad och står på SSRI. Det behandlar jag inte. Du får söka dig någon annanstans om du behöver förnya recept på den medicinen eller behandling av depressionen. Här behandlar vi enbart ADHD.”
Hur ska en lidande människa kunna hitta hjälp i denna verklighet?
Läste en artikel i Socionomen om en BUP mottagning som blev tvungna att anställa psykoterapeuter istället för psykologer som det råder brist på. Något mycket oväntat hände:
“Från början ville de egentligen anställa psykologer, men de var väldigt svåra att få tag på. För att ändå kunna bedriva komplext behandlingsarbete började NU-sjukvården, en del av Västra Götalandsregionen som består av Norra Älvsborgs länssjukhus och Uddevalla sjukhus, år 2018 att anställa psykoterapeuter i psykiatrin. Då minskade behandlingskön.
– Den största effekten hos oss på enheten BUP Väst var att vi kortade behandlingstiderna för trauma och depression, säger Emma Utter Eckerdal, enhetschef och psykoterapeut på BUP Väst.Det goda utfallet har gjort att NU-sjukvården har fortsatt anställa psykoterapeuter. Till skillnad från psykologer får dessa visserligen inte göra psykologiska utredningar, men har ofta mer kunskap om psykoterapeutiskt arbete då de gör mycket kliniskt arbete under handledning både före och under sin grund- och vidareutbildning. Därför har de stor erfarenhet av patientarbete, vilket krävs för att bli en god kliniker.
– De psykoterapeuter som vi har anställt är inte rädda att ta sig an den typ av patienter som vi har, säger hon.
Detta hade resulterat i att behandlingsköerna minskade dramatiskt, då psykoterapeuter inte utreder utan behandlar. ”
Jag träffar klienter som varit runt så många olika psykiatriska enheter och genomgått mycket tidkrävande och tröttsamma utredningar, utan att sen få någon behandling. De passar liksom inte in någonstans. Hur mycket kostar detta samhället? Och individen? Och deras familjer?
Jag får ofta höra av andra privata psykoterapeuter att det finns en gräns för vad vi på små mottagningar kan ta hand om. Vi har oftast inte någon läkare i bakfickan om vi behöver en tid för ett försämrat psykiskt mående utan behöver förlita oss på vårdcentral och psykiatri. De gånger jag hjälper mina klienter med kontakten, inser jag att det inte finns en chans att en deprimerad och uppgiven person ska klara det själv. Det är en snårskog att få hjälp.
Tänker framför allt på de familjer som helt själva tar hand om sina svårt ätstörda vuxna barn, utan något som helst stöd från psykiatrin. Och de är ganska många, fler än vad man kan tro.
På ätstörningsmottagningarna i Stockholm har dessa människor straffat ut sig och det står i journalerna att de inte är behandlingsmotiverade. De passar inte in i mallen. Och det är helt sant. Det gör de oftast inte. De behöver något annat.
I denna värld kan man inte bli annat än lycklig över att SCÄ bygger ut mottagning 2 dit dessa människor kan få komma för att få ett hållande i sin svåra sjukdom. En klart lysande stjärna för dem som inte passar in i KBT-mallen, utan behöver både ett psykiskt och fysiskt hållande.