Att sitta fram i kajaken

När man sitter fram i kajaken, styr man inte båten

Den som sitter bak i en dubbelkajak är den som har koll, den som styr, den som tar lite mer ansvar.

En varm och solig dag i juli, satt jag fram i kajaken, som alltid när vi är ute. Jag bara satt där i min egen lilla värld och spanade in lite öar långt borta i horisonten. Hade egentligen ingen aning om vart vi var på väg, mer än att vi skulle paddla från Nynäshamn till en liten strand vi varit på för några år sedan, och som jag längtade tillbaka till. Den stranden hade av någon anledning dykt upp under en terapeutisk visualisering när jag behövde hitta en trygg plats. Och nu var det äntligen dags att få sova över där igen.

De som känner mig vet att jag fötts med total avsaknad av lokalsinne, och när man är ute på havet är det ju helt hopplöst att förstå vart man ska. Jag är heller inte så stark och min man gör det mesta av paddlandet.

Han planerar turen åt oss, handlar maten och ser till att allt vi behöver finns i båten.

Insikt

Helt plötsligt när jag satt där och paddlade på, insåg jag att just i den stunden, behövde jag inte ta något som helst ansvar för någonting. Det var han där bak som tittade efter dolda faror, stora Gotlandsfärjor och liknande samt såg till att vi kom dit vi skulle. Jag märkte att han ibland försökte få lite stöd av mig. Han pratade och pekade på de där små öarna och försökte förklara vart vi skulle, och jag låtsades lyssna, men tänkte att det där kan jag ändå inte och det fixar han så bra utan mig.

Känslan av frihet och lugn

Det var då jag förstod. Hur det känns. Att faktiskt inte ta ansvar för något som helst. Och vad lätt det kändes. Att inte ens bry sig när han försökte bjuda in mig i planering och ansvar. Dela på det liksom. Jag var inte intresserad av det. Överhuvudtaget. Känslan jag hade var alldeles för skön.

Ha koll på alla faror

Tänkte på alla par jag har i terapi, där (ofta men inte alltid) kvinnan berättar att hon känner sig tyngd av allt ansvar och mannen bredvid förstår inte problemet. Han gör ju allt hon ber honom om, och lite till. Han kanske till och med uttrycker att det alltid blir på hennes sätt och att han anpassar sig och sitt liv och sin vilja efter henne. Han förstår verkligen inte vad hon menar för han sitter inte bak i kajaken. Han sitter fram. Han paddlar kanske som tusan, men han kan slappna av, för hans partner har koll på alla faror, allt som kan hända. Med huset. Barnen. Föräldrarna. Hunden. Tomten. Vännerna.

Och den där ansvars sidan går inte riktigt att stänga av. För om den som sitter bak slutar styra och planera och organisera då går ju faan allt åt helvete! Så man blir en självuppoffrande, kontrollerande människa som kanske blir lite bitter och arg och häxan surtant för:

”INGEN FÖRSTÅR HUR JOBBIGT JAG HAR DET!”

I’ve got you

För mig var det så skönt att bara luta mig tillbaka och vila i att någon tog över och sa:

“”I’ve got you. Nothing bad will happen. I have it all under control. You can just sit there and day dream and rest with a cup of coffee”. ”

Och jag tänker att vi alla behöver det där. Vi behöver dela på det och bytas av. Och vi behöver lära oss släppa taget ibland och låta det falla lite. Annars blir vi trötta och bittra. I relationen. På jobbet. Som förälder. Överallt.

Många som kommer till mig sitter konstant bak i kajaken och har ingen aning om hur man gör när man byter plats. Har ingen aning om hur det skulle kunna kännas att sitta fram. Och ibland tänker jag att det är precis det jag gör i mitt terapirum: Lär människor hur svårt det faktiskt är att byta plats i en kajak på öppet hav.