Kroppen & skammen
Arbeta med ätstörningar
När jag berättar att jag arbetar med ätstörningar, tror de flesta att jag arbetar med en av diagnoserna: anorexi.
Jag får alltid frågor kring det och samtalen leder ofta till målande berättelser om människor de mött som har den sjukdomen. Den väcker så mycket känslor. Väldigt sällan tänker man på, eller frågar om, alla människor med hetsätningsstörning och övervikt. Och jag får om och om igen förklara att de flesta ätstörningar syns inte på utsidan.
Men medan anorektikerna väcker en sorts reaktion väcker mina överviktiga klienter en helt annan. Jag tror inte att många kan förstå hur svårt det är att leva i vårt samhälle som överviktig, och boken Kriget mot Kroppen skriven av Hemmingsson och Wollter, beskriver det så väl. Jag känner igen historierna från mitt terapirum och känner en stor tacksamhet över Stina Wollters öppenhet och hennes instagramkonto. Det har hjälpt mina djupt skamfulla klienter att våga tro att ett annat sätt är möjligt. Att andra värden i livet får bli viktigare än det ständiga kriget mot att bli smal. Hitta till sin värderade riktning i livet. Glädjen i kroppen. I dansen. Till livet.
Debatten om boken
Boken skapade reaktioner från olika håll. På DN debatt skrev 12 experter på obesitas en artikel med den hårda rubriken: “Kroppsaktivisternas lögner får inte stå oemotsagda”.
Jacob Gudiol skrev senare en lång och gedigen recension där han kom med både ris och ros. Framför allt gjorde det han kan bäst. Han kontrollerade bokens fakta mot den forskning som finns, och fann att en del av de medicinska påståenden författarna presenterade, inte stämmer med rådande forskningsläge.
Det blev (och är) också en ganska hatisk stämning mot kroppspositivister på sociala medier. Jag fick en känsla av att många är rädda för ett normaliserande av ett osunt liv. Att man genom kroppsaktivism får människor att bli tjocka eller att de “inte ska göra någonting åt det, utan gilla läget”. Att de inte ska förstå riskerna med att vara överviktig. Och om vi i vården berättar det för dem om och om igen, kommer de förstå och förändra.
Själv möter jag en liten grupp människor och kommer i det här inlägget enbart utgå från dem, väl medveten om selektionbias: det går inte att dra slutsatser av mina erfarenheter på befolkningsnivå.
De jag möter vet och förstår ALLT
De har alltid förstått. Oftast sedan de var barn. De har hört det om och om igen. Och de har försökt det mesta och de behöver verkligen hjälp för de är djupt deprimerade, ensamma och hjälplösa.
Vad blir resultatet efter en terapeutisk behandling hos mig?
Det finns de som hittar acceptans och glädje i livet över den kropp de har, får bättre matvanor och liv. De vill verkligen inte gå in i någon ny diet. Livet som det är blir för värdefullt, och risken att återigen hamna i samma onda spiral där det enda som kan få dem att må bra är när siffrorna på vågen blir mindre. De slutar kriga mot kroppen. Många i den gruppen förbättrar sina värden jämfört med hur det var innan de kom till behandling genom bättre matval och mer rörelse, skratt och sociala relationer.
Det är inte ovanligt att de jag möter har obearbetade trauman som efter en tid kommer upp i terapirummet och som behöver behandlas.
De finns också de som väljer operation, och de jag har följt genom åren, har varit väldigt nöjda med det valet. Men då har de först gått en längre terapeutisk behandling, och normaliserat sitt ätande och jobbat med sina tankar och känslor. Jag har också tagit emot många som opererat sig utan att ha arbetat med sig själva först, och som har hamnat i ett försämrat psykiskt mående efter operationen.
Ibland kommer styrkan och motivationen när det psykiska måendet förbättras. Det blir möjligt att göra en förändring med maten och ligga på ett kaloriunderskott över tid samt hitta till en träningsform man tycker om. Träningen i sig är inte det viktigaste just för viktnedgång, men den skapar ett bättre psykiskt mående och många beskriver mindre sug och mer stabilitet.
Sen finns det de som inte kan släppa drömmen om att bli smal; klarar inte av de förändringar som krävs för att nå den drömmen, och heller inte kan acceptera och hitta glädje i livet som överviktig. Deras självbild förstör deras relationer med massivt självhat och självvärdet är så lågt att de inte vågar tro att de kan förtjäna att bli älskade som de är. De sitter fast och jag lyckas inte nå fram för att hjälpa dem.
De utskällda skolsköterskorna
För många år sedan arbetade jag som skolsköterska och kurator på en underbar skola i skogen. Debatten kring skolsköterskor har varit hätsk, och jag har också varit upprörd över de historier jag hört som jag knappt kan tro är sanna. Hur kan man ens tänka att behandla barn på det viset?
Att hantera vägning och viktkurvor kräver fingertoppskänsla, värme och respekt. Det vet majoriteten av skolsystrarna, men människor som är dåliga på sitt jobb finns överallt.
Att gå in och skapa skam i en ung människa borde det vara fängelsestraff på. Den skammen kan bli livslång och jag har genom åren träffat på många med svåra ätstörningar av alla sorter där sjukdomen bröt ut efter just en sådan händelse. Det går att göra på annat sätt. Vi lyckas inte jämt, men vi måste göra så gott vi bara kan.
Vi behöver olika
Jag minns en elev som kom till mig för sina onda knän. Jag undersökte knäna, lyssnade och ställde frågor. La varma händer på hud. Även om jag visste att det egentligen inte var nödvändigt, ordnade jag med en remiss för vidare undersökning. Ville att eleven skulle känna sig sedd och förstådd. Det blev ett långt fint samtal. Eleven kom tillbaka flera gånger under veckorna som följde. Efter en tid tog eleven själv upp sin vikt. Kunde kanske de onda knäna bero på övervikten? Samtalet gick över till relationer och dålig självkänsla och hur eleven tyckte att vikten påverkade det mesta i livet. Det var jobbigt det där med kroppen. Jag föreslog att vi kunde ta våra samtal på en tur i skogen istället för att sitta inne. Det blev många promenader det året. Vi började göra det där med mat, kropp och vikt talbart. La upp en plan. La till bättre vanor, fick hjälp av föräldrar. Eleven började träna och röra kroppen. Blev gladare generellt i livet. Fick till det där med kärleken. Några år senare, på skolavslutningen i åk 9, var det en väldigt lycklig och stolt ung människa som kramade mig hårt medan tårarna rann över för oss bägge.
I det fallet lyckades jag jobba med viktnedgång utan att det skapades skam och misslyckande utan istället livsglädje och styrka.
Lite senare försökte jag kopiera samma upplägg för en annan elev. Men det gick inte alls. För inte så länge sen läste jag ett inlägg eleven skrivit, där hen beskrev skammen att tvingas ut på promenad med skolsköterskan istället för att få vara med sina vänner. Att det var en del av alla fel som gjorts under uppväxten. Allt som skapat mer skam och inte varit hjälpsamt alls. Jag hittade aldrig något bra sätt att hjälpa den eleven på. Då hade jag helt enkelt inte rätt verktyg. När jag läser elevens upplevelse, gör det ont i mig. Som eleven minns det, höll våra promenader på under lång tid. Men jag vet att vi endast var ute i den där skogen två gånger.
Vi kan aldrig komma ifrån att vi jobbar med individer, och allt fungerar inte för alla. Det måste finnas en stor ödmjukhet inför det.
Starten som ätstörningsterapeut
När jag sen utbildade mig till psykoterapeut och började arbeta på Stockholms Centrum för Ätstörningar, lärde jag mig mer, och blev bättre på att förstå helheten. Kropp och själ. Träffade människor som gått på en massa dieter och misslyckats under ett helt liv. Unga som gamla. Kvinnor och män. Djup skam och med berättelser som inte lämnar någon oberörd.
Jag lärde mig fort att jag behövde lyssna klart. Jag behövde lyssna, tokvalidera känslor och upplevelser och ge dem all värme och förståelse och hopp jag kunde uppbringa. Många var så tilltufsade av skam och förtvivlan, att det kunde vara stora, tjocka murar som skydd för det sårbara inre.
Göra det skamfulla talbart
När tilliten och förtroendet finns på plats, då är det mest skamfulla talbart. Samtalen kring vikten, kroppen och maten. De flesta jag möter har otroligt svårt att släppa drömmen om att ”bli smal”. Och som de har försökt.
Jag brukar göra en tidslinje och skriva ner allt de har haft för sig under livet. Det brukar vara väldigt många olika typer av bantningsmetoder, som varvas med hets- och överätningar. Ett liv som inte levs fullt ut. Ett liv som innehåller så mycket skam att jag inte tror att någon riktigt kan förstå.
Och när jag säger att först behöver vi få din kropp att bli stabil och vi behöver hitta en inre värme för dig själv som människa.
När jag säger att de behöver släppa tanken på ”att bli smal” och fokusera på stabilitet och självkänsla under den första delen av behandlingen, finner jag ofta ett enormt motstånd initialt. Det är ju att ”bli smal” som varit det stora målet under hela livet. Det som tagit precis all plats. Vem är jag om jag släpper den tanken, det målet?
När jag ber dem ta med sig ett fotografi på sig själva när de började känna att deras kroppar inte dög, blir det ofta känslosamt när de inser att de på bilden var normalviktiga. Men det var just där självhatet började av olika anledningar.
De jag möter har oftast helt tappat glädjen över att använda sin kropp. Skammen är stor och det är inte så att de inte vet att de skulle behöva röra sig mer. Men att gå in på ett gym med alla speglar och en massa tankar kring vad andra tänker om dem och deras kroppar blir helt enkelt för tufft.
De har länge gjort allt för att ”stänga av” sin kropp och att ta en promenad i ett raskt tempo och pulsen går upp, beskrivs som obehagligt då de plötsligt blir mer medvetna om det de försöker undvika och stänga av, och de självhatande tankarna drar igång.
Vikten som fortsätter uppåt
Jag upplever att de flesta har hamnat i en uppåtgående viktspiral som pågått över lång tid. En viktuppgång som för det mesta stannar upp när de inleder behandling hos mig och får hjälp med att normalisera sitt ätande med fokus på att inte gå ner i vikt. För många är det första gången de har just det fokuset. När lugnet infinner sig i en stabil kropp som inte hela tiden varvar mellan att svälta och äta för mycket, då kan livet få mer plats. Och sorgen. Över hur man har behandlat sig själv.
Och kanske kan den där skammen minska och känslan av att vara värd öka. När mina klienter har varit där en längre period, vågar de ofta sig ut och leva livet på ett annat sätt. De vågar gå och bada och simma och dansa. Gymmet är inte längre skrämmande och kan till och med bli roligt och lustfullt om man så vill. Om de är kvinnor och bor här i Stockholm, brukar jag peppa dem att gå till världens bästa tjejgym “Rosa skrot” som genomsyras av en i grunden så sund inställning till kropp och träning. Där trivs de flesta. Kroppen får bli stark och livskraftig. Livet kan njutas trots allt.
När jag letar bilder på squarespace till detta inlägg får jag plötsligt ont i magen. Jag söker på dans och glädje. Hittar inte en enda bild på en tjock människa som dansar.