Anorexi - sjukdomen som inte går att förstå

Går det verkligen att bli frisk?

En fråga jag ofta får, från både klienter, anhöriga och bekanta, är om det går att bli frisk från anorexi.

Denna vidriga sjukdom som tar liv och förstör relationer. Jag svarar att det går att bli frisk och fri. Men vägen dit är en resa genom en ödslig skog av ångest och man behöver mycket hjälp och stöd under vägen. Alla blir heller inte helt fria, men det finns mycket att vinna på att bli friskare.

Till mig söker sig människor i olika faser av sjukdomen: Den nyinsjuknade unga som inte fått någon tidigare behandling, eller den som kommit en bit på väg via Mando eller SCÄ innan de sökt upp mig. Sen finns det dem som levt med sjukdomen under lång tid och i den gruppen finns det människor som lever ett utåt sätt bra och fungerande liv, och de som är mer ensamma och där anorexin har bestulit dem möjligheten att orka med ett liv med allt vad det innebär av familj, relationer och arbete.

Hur behandlingen ser ut hos mig skiljer sig mycket åt beroende på var i sjukdomen man befinner sig, vad mer som hänt under livets gång och vem man är som individ och människa.

Att kunna skratta med magen

Jag brukar säga till mina klienter att anorexi är sjukdomen som tar bort förmågan att skratta med magen. Utan att man kanske alltid lägger märke till, eller förstår det själv. När jag frågar mina klienter när de skrattade med magen sist, brukar de inte förstå frågan helt:

”Jag skrattar ofta med mina vänner, mina barn eller min partner?”

“Jaa,” säger jag. “Men skrattar du på riktigt? Med magen?”

Efter en tid i behandling (när den går som den ska och jag vill) brukar det komma. Ett meddelande:

”Nu förstår jag!!! Skrattade med magen igår. På riktigt. Den känslan!”

Det är som att det inte går att vänta tills vi ses för nästa session utan det behöver skrivas på en gång! Detta fantastiska. Skrattet på riktigt. Känslan i kroppen. Levande och vital. Och pausen i huvudet, slippa tankarna. Om så bara för några minuter.

När man kommit dit hän i behandlingen, blir det något lättare att fortsätta framåt. Man har fått span på något man vill ha mer av och som den friska delen av hjärnan kan sätta upp i matchen mot den sjuka. Lite mer kraft i kampen. Det finns ett mål framåt som man faktiskt har känt i kroppen och förstår bättre. De som går hos mig får höra min “vandringsmetafor”.

Helena Mac’s vandringsmetafor

När du ska upp på en fjälltopp på Nya Zeeland måste du först vandra genom ogenomtränglig bush, och det går inte att veta vad som är upp eller ner, fram eller tillbaka, och det är väldigt lätt att gå vilse. Tro mig, det är otäckt! Du behöver någon med dig som kan vägen, håller handen, och som har både karta och kompass.

Någon som känns trygg och som säger:

”Den här vägen ska vi. Jag leder dig, du behöver bara sätta ena foten framför den andra. Lita på mig, jag kan den här vägen i just den här skogen och jag har gjort det här så många gånger förr.”

Efter en tids vandring blir det glesare mellan träden och solen börjar leta sig ner mellan trädkronorna och gör det lite lättare att se. Kanske kommer det några små, korta stunder av glädje, skratt med magen och närhet som gör att du vågar lite mer. Får lite mer kraft i dina ben och du kan ta större kliv framåt. Plötsligt når du trädgränsen, och det går att se toppen! Det går nu att försiktigt våga tro att det kan finnas en möjlighet till ett annat liv.

Bakslag

Tyvärr är ofta den toppen du först såg, inte slutet på resan. Och när du når den ser du att det gömmer sig nya och högre toppar längre bort. Du är inte framme. Att inse gång på gång att resan inte är slut, utan det behövs mer kraft, mer styrka och envishet, när du trodde att du hade kommit hem. Då är det bra lätt att falla ner i ett hål igen.

Nu behöver du extra nära kontakt med din guide som tar din hand och hjälper till att bära ryggsäcken och leder dig vidare till nästa topp. Du behöver någon bredvid dig som förstår vad som händer, hur trött du är, och hur tankarna driver dig till vansinne. Som hjälper dig att hitta kraft som du känner inte finns där. Som inger hopp och tro. Tron på dig.

När man nått trädgränsen och ser toppen, blir de nära och kära glada och lättade. Även om de vet att det är livsfarligt att visa det för mycket, så märks det ofta genom små kommentarer och beteenden vilka gärna omtolkas av den sjuka till: Jag är tjock och misslyckad. När det skyddande skalet av ätstörningen får sprickor blir det svårt att förtjäna omsorg. Denna konstiga del av anorexin. Du förtjänar inte tröst, omsorg och värme om du bryter mot anorexins stränga regler. Hos mina unga klienter är familjerna ofta helt slut efter ett långt kämpande och det kan trassla i parrelationen. Syskon som känt sig osynliga får äntligen plats med sina känslor vilket kan ta sig olika uttryck. Och mitt i allt detta, en sjuk människa full av tjockkänslor, ilska, ångest och en konstant känsla av skuld inför sin omgivning. Och på det en osäkerhet kring vem man är utan ätstörningen, som under lång tid tagit all plats i livet.

Målet är den riktiga toppen

Den högsta toppen. Du är framme och kan stå och se ut över världen och hitta till ditt eget 2.0. Vem är du nu och vad vill just du fylla ditt liv med som blir meningsfullt för den du är nu?

Känslan att få vara med och guida människor upp, stå där på toppen tillsammans, är oslagbar och det är den känslan som gör att jag fortfarande älskar det jag gör, trots att det är svårt och så oändligt smärtsamt när vi misslyckas på vägen. För det gör ibland alla som jobbar med den här sjukdomen. Det är det som gör den så skrämmande.

När vi nått toppen, kan du släppa min hand och klara dig själv i livet på egna ben.

Många väljer i den här fasen att fortsätta en gles kontakt med mig, några gånger per termin. För att snabbt kunna få hjälp med karta och kompass igen om det skulle behövas.

Psykoterapeutisk behandling

Under den första fasen, ligger fokus på näringsintag. Att rädda liv. Det är senare det blir viktigt med psykoterapeutisk behandling och då med en terapeut som kan och förstår ätstörningar. Att på riktigt stötta det inre, sårbara. Låta de hemska och ständigt ljugande anorektiska tankarna fritt få komma fram, ut i luften, och inte stanna kvar i huvudet och slå och slå och slå. Det är så viktigt att man inte blir ensam i sitt eget huvud utan att tankarna verkligen får uttryckas, känslor valideras och tas omhand. Möta den lilla sårbara delen av sig själv i ett tryggt rum.

Att få ha en egen plats

Denna del av behandlingen - att få jobba individuellt psykoterapeutiskt - får inte alla idag inom den offentliga vården, och en del som söker sig till mig eftersöker just det. De går i behandling på Mando eller familjebehandling på SCÄ eller någon annanstans i vårt avlånga land, och många föräldrar skriver till mig med önskemål om en egen plats för sitt barn. Deras unge vill ha just det. Och de letar med ljus och lykta efter rätt person.

Min upplevelse, som även syns i mina anonyma utvärderingar, är att den individuella terapin skapar en extra skjuts framåt i behandlingen och många jag har följt beskriver att det var det som gjorde att de klarade av att ta det där extra steget, och lämna sjukdomen på allvar. Att ha en egen plats att prata och känna kring allt det jobbiga som händer. Bearbeta ilskan, tvångsmatningar, inre ensamhet och de hela tiden närvarande skuldkänslorna inför det man utsätter sin omgivning för. För att sen kunna kliva ut och stå på toppen av berget och känna sig stark, fri och lycklig.

Vilka är det som klarat av att lämna anorexin och blivit friska och fria från sjukdomen? Vad var det var vi gjorde tillsammans för att lyckas komma dit? Vilka är de gemensamma faktorerna för de som klarade det? Hur anpassar jag behandlingen beroende på hur gammal man är och vilken fas sjukdomen är i? Vad ser jag som viktiga delar i min behandling och som saknas i den offentliga vården? Det finns mycket jag vill skriva om. När tiden tillåter kommer det fler inlägg.