Hur behandlar man ätstörningar när det finns andra diagnoser som försvårar?

När jag förra helgen fick hjälp med mina sociala medier (tusen tack E!), provade jag mina vingar och hade en liten frågestund på Instagram. Det kom flera frågor som jag under våren vill formulera svar på. Det är inspirerande och roligt att höra från er därute och det får mig verkligen att tänka till. Fick också fina kommentarer och återkopplingar från klienter vilket gör mig så varm om hjärtat. Tack!

När jag pratar om behandling, utgår jag alltid från vad jag upplever fungerar i mitt terapirum. Min kliniska erfarenhet om du så vill. Det är inte så att jag inte följer med på evidensbaserad behandling, och uppdaterar mig så mycket jag hinner och orkar. Men jag behandlar många, och har samlat på mig mycket erfarenhet under mina snart 15 år som ätstörningsterapeut, och jag har en känsla för vilken väg jag behöver ta med den individuella klienten.

Jag ser ätstörningar som många ”sjukdomar” under ett paraply. Och trots att de i sin yttre symtombild liknar varandra, är det för mig toppen av isberget man ser: det som får ett namn och en diagnos. Inte sällan räcker det att behandla det man ser - toppen av isberget - med en KBT- behandling för att bli frisk- och fri.

Men när man inte blir fri, kan det vara det som finns under ytan jag behöver hitta och hjälpa mina klienter att förstå (PTSD, neuropsykiatri, svår barndom av olika slag, mobbing etc, etc). När vi hittat dit, behöver jag jobba med ett ”dubbelt fokus” där den ena delen handlar om att hålla koll på alla komponenter i en traditionell KBT behandling, och den andra jobba parallellt med det som vi hittat under ytan.

Det är till exempel svårt att bli fri från en bulimi som debuterat i samband med ett sexuellt, obearbetat trauma. Många klienter jag mött genom åren med ”kraftfulla bulimier”,  har det under samtalen framkommit sexuella trauman. När det som finns under ytan blir talbart, kan vi inleda en traumabehandling. Vi behöver gå in i smärtsamma minnen, få kontakt med all rädsla, skam, äckel som vänts inåt, stå ut där och när ångesten och smärtan lägger sig, gå tillbaka in i minnet genom visualiseringstekniker, och ta kontroll över situationer och ge förövaren/förövarna allt de förtjänar. Allt är möjligt i våra inre världar och det frigörs så mycket förlösande kraft i mitt terapirum när mina modiga klienter hittar kraft i sin ilska och sitt ursinne men också sin omsorg om sig själva: ”Skammen är inte min att bära”. När minnet sedan stoppas tillbaka i minnesbanken, har vi förändrat känslorna kring det. Vi har hanterat det och det kan ligga där som ett dåligt kapitel i vårt livs bok, utan att ställa till med trubbel. Detta lösgör kraft att för kunna gå emot ätstörningen och skapa sig ett mer levande liv.

På många ätstörningskliniker vill man inte arbeta med PTSD parallellt, utan remitterar patienter vidare till specialister på traumabehandling, vilket jag personligen tycker är synd.

Om jag har en klient med en anorexi som har ett väldigt lågt BMI kan jag också tveka om jag ska gå in i en traumabehandling, och då tänker jag främst på mer komplex PTSD, ett singeltrauma väljer jag i stort sätt alltid att behandla.

Det finns två anledningar till att jag kan tveka. Den ena är att svälten gör en person avstängd känslomässig, och det kan vara svårt att komma bakom skydden man behöver komma igenom för att en traumabehandling ska ge effekt. Det andra är att anorexin i sig fungerar som en coping mot alla typer av svåra känslor. Drar jag fram en massa smärta, använder klienten svälten till att hantera den, och tillståndet kan snabbt bli farlig om man inte har några marginaler. Jag har en gedigen somatisk utbildning i grunden som intensivvårdssjuksköterska, och jag känner mig trygg med min bedömning av svältsymtom, puls, blodtryck etc, samt remittera till akut- eller vårdcentral vid behov. Men jag behöver hela tiden göra en bedömning om det är etiskt försvarbart.

Nästa fråga som kom in på Instagram handlade om min syn på hur viktigt det är att komma upp till ett normalt BMI för att bli frisk- och fri. Det är fint att få frågor för det gör att jag behöver tänka till vad jag faktiskt ser och tänker kring viktiga ämnen. Fortsättning följer.

Sitter ute på landet och tittar ut över havet medan jag skriver. Idag är havet mörkgrått och kalla vindar skapar vita gäss och hagelskurarna avlöser varandra. Jag ser fram emot en dag i soffan för återhämtning med ullfilt och bok, varm choklad och god mat. Kanske en brasa till kvällen med ett ljummet glas rödvin vid min sida.

Hoppas att du där ute, var du än är och hur du än mår, kan göra någonting för dig själv i det lilla. Det är ok att stanna inne en blåsig och kall dag. Det är ok att lyssna på sin hunger och njuta av något extra gott, även om ångesten kommer efteråt. Du har allt att vinna att försöka rucka på oresonliga regler, och straffande tankar och fråga dig själv när de kritiska tankarna går lös på din själ: Kan det vara på något annat sätt? Kan jag faktiskt vara värd något bättre? Med värme//Helena