Efter första dosen - bruset försvann.

Utmärkt artikel i Svenska Dagbladet av Karin Nygårds och fantastiska illustrationer av Josefin Herolf.

https://www.svd.se/a/Av5xjr/karin-nygards-efter-forsta-ozempic-dosen-bruset-forsvann

Jag har många klienter som jag rekommenderar Ozempic till, och jag är så tacksam över att det läkemedlet finns. Jag tror att det på sikt kommer att bli godkänt för behandling av hetsätningstörning. I kombination med psykoterapeutisk behandling har jag sett mycket lovande resultat.

Alla behöver dock inte psykoterapeutisk behandling, utan får till sitt ätande på egen hand och det finns inte alltid något “underliggande” att bearbeta.

En del av mina klienter har klarat av att trappa ut läkemedlet efter önskad effekt, och fortsatt vara viktstabila, andra har klarat det sämre. Många beskriver, precis som Karin Nygårds i artikeln, en lättnad att slippa “bruset i huvudet”.

“Några dagar efter min första Ozempicspruta upplevde jag tystnaden för första gången. Ingen röst sa åt mig att äta längre. Det var först när det tystnade som jag förstod hur mycket det har tjattrat i huvudet på mig i alla år.”

“Tystnaden har haft stor inverkan på mig och min inställning till min övervikt.”

“När jag tittar tillbaka på alla försök till terapier och dieter så inser jag att det var helt meningslöst. Jag har ett problem, det är kemiskt. Om jag tillsätter ämnet jag saknar så har jag inte problemet längre.”

Precis som Karin Nygårds beskriver många av mina klienter sina tankar: som ett ständigt brus, tjatter och något som de aldrig kunnat vila från.

“Det finns inget bortträngt barndomstrauma, inget självhat och jag är verkligen inte lat och dum. Jag känner mig arg över att jag trott det så himla länge, ända sedan jag var sju år och tyckte att mina ben var som två vildsvin. “Det är åtskilliga år av onödig energi som jag har förspillt på att försöka få en fyrkantig kloss genom ett runt hål”.

“Men vad händer med synen på tjocka, när medicinen förändrar spelplanen? Får vi en vänligare inställning till folk med fetma, när vi fattat att det inte handlar om lättja och dumhet? Eller blir det tvärtom? Om det finns en medicin att ta för att bli smalare, kan samhället då acceptera att vissa väljer att ha kvar sina kilon? Är det okej att säga nej?”

Just den där ilskan Karin beskriver, kommer ofta fram i mitt terapirum och den behöver få komma ut. Jag möter många som tycker om, eller i varje fall accepterar sig själva. Precis som de är. Kommer det vara svårare för dem att få vara just där? När det finns en medicin som kan “fixa dem”.

Till sist, jag möter också många som har underliggande trauman, som hatar sig själv och som inte står ut i sina egna kroppar. Oftast upptäcker jag vid kartläggning att de äter alldeles för lite mat, hoppar över måltider etc, just för att de så gärna vill gå ner i vikt. Min upplevelse är att det leder till det motsatta: De går upp i vikt, för hungern blir svår att hantera. Jag har läst mycket forskning som motsäger det jag ser i mitt terapirum, så jag inser att de som kommer till mig är en mindre del av befolkningen och som inte är representativ för den stora massan.

Kom ihåg! Hur det än ligger till med just dig. Det finns hjälp att få.