Helenas blogg

Semester och lust att skriva

Det är under semestern som min kreativitet får utrymme. Det vanliga livet med alla göranden, får en liten paus och i mellanrummet får jag plats att låta tankarna vandra. Och som de vandrar när de får chansen. Det är som en porlande fors och jag blir inspirerad och glad av alla idéer och visioner som poppar upp. En tanke som pockade på och som inte ville ge sig, var att jag vill skapa en plats på min hemsida där jag är fri att skriva och där även ni kan ställa frågor anonymt till mig, och få svar här på sidan. Här kan de som vill gå in och läsa och här kan jag känna mig helt fri att skriva precis vad jag vill och känner för. Här kommer jag skriva om psykoterapi generellt och hur det är för mig personligen att arbeta med detta utmanande och fantastiska yrke.

Mottagningen

I november har det gått 2 år sedan jag öppnade min mottagning. Jag har försökt bygga upp en mottagning som jag själv hade velat komma till, och som jag kan stå för i själ och hjärta. Som jag tror på. Mitt sätt. Mina tankar och övertygelser om vad som hjälper människor att komma vidare i livet, känna sig mer levande och krypa upp i de hål vi alla kan trilla ner i periodvis.

“Nya mottagningen är omfamnande och mjuk. Varje dörr på vägen in blir en sluss in till den trygga platsen. Att du varit så mån om att alla detaljer ska bli bra har verkligen betalat av sig, omtanken sitter redan i väggarna. Mottagningen är mer än bara en plats för terapi och läkning - det är som handdukarna på toaletter lyder: Helenas place! Och det är en genuin plats för kropp och sinne att landa i vid varje session.”

— anonym klient

Arbeta som psykoterapeut

Att jobba som psykoterapeut påminner mig ibland känslomässigt om hur det var att arbeta inom intensivvården. Det djupa, smärtsamma hål som människor trillar ner i när det hemskaste, hemska händer. Samma typ av inre smärta ser jag hos många av mina klienter, både som enskilda individer, par- eller familjer. Det gör så ont att leva ibland. Många beskriver en inre smärta så stor, att det är omöjligt att tro att det ska gå att ta ett enda andetag till. Mitt jobb har alltid varit att räcka ut den där handen, göra den trygg och stadig, och vara i det där svarta, sörjiga, jobbigaste, vare sig jag har befunnit mig på en intensivvårdsavdelning eller terapi rummet. Att förmedla: “Du är inte ensam. Jag är här. Vi tar ett steg - ett andetag i taget. Och sen ett till. Jag släpper inte din hand innan du klarar av att ta nästa steg själv.”

Ätstörningar

När det gäller ätstörningar behöver jag krypa ner i hålet tillsammans med den som är sjuk och jag behöver på riktigt lyssna och förstå den där rösten, det svartaste, svarta. Den där rösten som mal på hela tiden kring hur totalt värdelös man är om man inte lyssnar på ätstörningen och gör som den säger. Då blir man ensam och övergiven och förtjänar ingen tröst, ingen kärlek. Det är bara en djup känsla av värdelöshet. Och jag behöver räcka ut handen och ge ett alternativ. “Gå emot ätstörningen och jag lovar att jag inte kommer att överge dig. Vi kämpar tillsammans. Du är inte ensam. Jag är här. Ett steg till. Ett andetag till.”

När vägen framåt inte finns

Och ibland går det inte med någonting. Ibland hittar jag inte vägar in och står där oförmögen att hjälpa. Ibland kan vägen framåt vara att inse att det inte går att göra så mycket mer just nu. Vare sig med relationen, ätstörningen eller ångesten. Det får vara som det är ett tag. Oavsett går det alltid att vara i det som är. Och mitt i det värsta, ändå känna sig mindre ensam.